Kiitos Kemi!

Den fina antologin, döpt efter min serie, som släpptes i samband med festivalen i Kemi.

Förra helgen tillbringade jag som specialinbjuden gäst på Intenationella seriefestivalen i Kemi i norra Finland. Då jag blivit hedrad med förstapriset i Nordiska serietävlingen - tätt anknuten till festivalen - fick jag såväl resor som hotell betalda av arrangörerna. Tacksamhet är bara förnamnet! Innerligt tacksam är jag även för det varma välkomnandet som jag fick i de finska seriekretsarna, som jag fram till nyss haft möjlighet att bara bekanta mig med på håll. Nu blev det (som förväntat) en rejäl dos med bastu, karaoke, fest, udda humor... och framför allt fantastiskt seriekulturellt utbyte med en inspirerande inre krets av finska serieskapare/entusiaster.

Som förstaprisvinnare stod man föga förvånande en hel del i fokus under festivalens gång. Många fina, uppskattande kommentarer blev det, och de kommer garanterat att värma och inspirerar en lång tid framöver. Dessutom fick jag bjuda på intervju och högläsning av En helt ny människa till landets populäraste nyhetsprogram Kymmenen uutiset, där festivalen och min vinst blev ett av huvudinslagen i lördags! Klippet om detta går att titta på här. 

Ett mycket fint sammanhang att medverka i var även den årliga antologin (se ovan) där min serie, tillsammans med de övriga pristagande serierna, publicerats. I antologin fanns att läsa följande motivering från juryn till mitt förstapris:

Stämningsfulla, varma och fräsiga illustrationer i kombination med ett poetiskt språk gör Henri Gylanders berättelse om en liten pojke som ska bli storebror till ett litet mästerverk. Den fridfulla berättarstilen gör en alldeles mjuk och gråtmild i hela kroppen!

Samtliga resultaten från Nordiska serietävlingen finns att läsa här.

Det är ju överflödigt att konstatera att festivalen ifråga var den definitiva höjdpunkten på min seriekarriär så här långt. Det finns ett och annat bubblandes i hjärtat jag skulle vilja välla ut angående denna upplevelse, men jag låter faktiskt bli. (För vem, ärligt talat, orkar läsa längre blogginlägg än det här..?) I stället nöjer jag mig med ett TACK/KIITOS/MERCI, minst lika stort som livet självt, till alla er som gjort denna sagoäventyr möjlig, och till vibrerande verklighet.

Vi ses!

"Den svenske" serieskaparen intervjuas.

Festivalgeneralen och superhjälten Ilpo Koskela! 

 Sami Myllyniemi & H. Gylander, samtliga närvarande pristagare.

Ur dagboken

Uddebo Folkbryggeri presenterar:

Se och häpna, nu har min bussbild hamnat på en öletikett! Antagligen något man i vanliga fall får uppleva max en gång i livet.

Hjälp, jag är på TV!

Så var det till slut dags för även min stora tv-debut... som blev av inom det halvdokumentära, helsköna SVT-programmet Hjälp, vi flyttar ihop i måndags. Resultatet blev enligt min åsikt både nog så värdigt, rakt igenom charmigt, och med fin balans mellan det seriösa och underhållande. Det är en hyfsat ärlig och relevant skildring om mitt och Marits liv och leverne, dels inom ett bredare kontext och dels inom ramen för det kollektiva boendet med min kära vän Lina och hennes barn Elias och Luna (som fokuset så klart ligger lika mycket på). För mig var detta framför allt en unik chans att komma till tals, om än lite ytligt, om en rad inte alls oviktiga saker som familj, föräldraskap, kollektivliv... och förstås även serieskapande.

Har du inte sett programmet än - och i vilket fall - så går den att se i sin helhet här!

Månadens spionserie

Den fjärde och sista (men inte minsta?) serien jag gjort till studenttidningen Spionen.

SIS 2012

Det är många fina saker som kan och bör sägas om Stockholms internationella seriefestival förra helgen. Jag är dock sent ute med detta inlägg, och mycket har hunnit redan sägas på en och annan serieblogg av en och annan högst skrivkunnig person. Därmed nöjer jag mig med att konstatera att den 28-29 april 2012 var en av de bättre helgerna i mitt liv, och jag hoppas att jag aldrig glömmer hur mycket gemenskap, inspiration och kärlek jag fick ta del av under dessa två alltför korta dagar.

För att vara en gnutta mer specifik så kommer här en liten topp 5-lista av de för mig personligen starkaste upplevelserna under SIS:

1. Minnesstunden för Kristiina Kolehmainen, samt livetecknarmästerverket "En tango för Kristiina" med Ville Ranta & co.

2. Möten med gamla och nya kära vänner/kollegor/själsfränden.

3. Officiella releasen av min debutseriebok, En helt ny människa.

4. Kolik förlag - i stort sett allt och alla som har med det att göra.

5. Min seriesyster Sofia Malmbergs debut Elin under havet, som jag efter ett par års förväntan fick till sist se, utgiven på ett av landets största bokförlag, och som infriade samtliga förväntningar.

Och så förstås... några bilder ur kameran, seriedagboken och käraste Sofia Lindhs vassa penna.

En helt ny människa är född!

Den 28 april, dvs nu på lördag, släpps så min debutseriebok En helt ny människa i samband med SIS (Stockholms internationella seriefestival). Läsa om boken - eller som det så tjusigt heter, grafiska novelletten - kan man göra på Kolik förlags hemsida.

En liten releasefest kommer det bli på Bokcafé Vulgo i Göteborg, den 3 majkl 18. Varmt välkomna ska ni vara!

Det har varit en emotionellt allt annat än enkel process att jobba med denna historia, som är baserad på en del mer och mindre livsavgörande händelser i min tidiga barndom. Att kunna förverkliga just denna berättelse i serieform har varit en stark önskan och ett angeläget mål ända sedan jag aktivt började med serieskapandet.  Efter många om och men har jag dock till sist, som jag upplever det, fått ur mig allt på ett tillräckligt ärligt, värdigt och estetiskt sätt för att publiceras. Jag är nöjd med resultatet, och inte minst oerhört lättad över att ha klarat av hela bedriften (med en inte alltför bred tidsmarginal). I veckans ETC beskrev Ebbot Lundberg känslan att släppa sin senaste platta med att det är både som att komma ut ur en fängelse, och att upptäcka barnet inom sig på nytt. Jag kan nog relatera till båda dessa känslor (och önska att Ebbot någon gång kunde skriva något så relaterbart i sina låttexter också)!

Ett stort stöd i processen har varit min fantastiska förläggare Josefin Svenske. Jag är djupt tacksam för att hon från första början har trott på mig och har hjälpt mig fram till en hel horisont av nya möjligheter i och med arbetet med novelletten.

Jag står också i en stor tacksamhetsskuld till Emil Jensen, en stor artist/skribent och en inspirationskälla för mig sedan en tid tillbaka, som skrivit ett rakt igenom lysande förord till boken.

Sist, men i sanning inte minst... Som om allt jag beskrivit ovan inte varit stort nog, så blev det även nyligen klart att en förkortad version av En helt ny människa, som deltog i Nordiska serietävlingen i Kemi, vunnit inget mindre än förstapriset i tävligen! Alltså: finaste priset man som serietecknare i norra Europa nog över huvudtaget kan vinna. Det är svårt att sätta ord på mina känslor över en sådan overklig utmärkelse, jag vet inte om jag riktigt kunna ta in detta på alla plan ännu. Kanske räcker det att säga att min kanske största barndomsdröm - samt en mycket stor vuxendröm - har därmed gått i vad man väl kan kalla en definitiv uppfyllelse. Men om jag verkligen ser mig som en vinnare, det kan ju diskuteras... För konst och litteratur, och skapande i stort, är givetvis i sig inte någon tävling.

Till sist vill jag bjuda på ett tvåsidors smakprov ur novelletten. Smaklig läsning!

Ett litet porträtt på en stor människa

I samband med Stockholms internationella seriefestival nästa vecka ska en mycket speciell utställning äga rum. Den utgörs av porträtt gjorda av svenska serietecknare på festivalens och Serietekets älskade grundare Kristiina Kolehmainen, som gick bort förra månaden. Ovan är mitt bidrag.

Mina minnen om Kristiina går det att läsa om nedan.

Babiandebut

Min serie "I trädgården", som blev till något sånär exakt ett år sen, är med i nya numret av den anrika nättidningen Babian.se. Läs serien här!

Andra verk i numret ifråga som jag varmt rekommenderar är "Hamsterfest" av Sling och Emelie Stigwan, samt "Sagan om det fula & feta hatet och hur det fick mig till slut" av Johan Jergner-Ekervik.

Kristiina Kolehmainen 1956-2012

Kristiina, jag skriver detta till dig, som ett litet avskedsbrev. Eller kanske snarare ett kärleksbrev, för jag vet inte om jag vill se det som ett avsked. Din fantastiska anda - och ditt ande - finns, som jag ser det, trots allt kvar.

Men för två dagar sen lämnade du världen, alla ofantligt många människor som hade sett fram emot att inom nära framtid få återse dig. Jag var definitivt en av dem.

Vi hann känna varandra i bara mindre än ett år, egentligen bara i några månader. Förstå gången jag såg dig var du förbannad på mig. Jag hade kommit med alldeles för många böcker från Serieskolan som jag ville få förvaringsplats till, en dag innan förra årets SPX. Jag ställde verkligen till det för dig, sa du.

Nästa gång sågs vi i färjeterminalen i Åbo, på väg hem till Sverige. Då vågade jag inte ens prata med dig, för jag var säker att du fortfarande var sur på mig.

Tredje gången blev i november, återigen i Serieteket - som jag först då hade insett fanns till, likt så mycket annat av det goda i seriesverige, tack vare ditt engagemang. Den här gången kom du fram till mig och tog emot mig med ett vänligt leende och öppna armar. Vi pratade i över en timme, om seriekulturen och -historien i både Finland, Sverige och världen. Om dina resor och möten. Du introducerade mig till några av dina favoritantologier och finska favorittecknare som Aapo Rapi. Allt detta var, utan att överdriva det minsta, en enorm upplevelse. Jag har nog aldrig känt mig inspirerad på det sättet som serietecknare, och samtidigt lika stolt över att få syssla med det jag gör, att få vara en del av den gemenskapen. Jag blev djupt imponerad av allt du gjort för oss, och berörd av din i övrigt så generösa och glödande personlighet. Med mig från vårt möte fick jag, utöver allt detta, en kasse full med gamla finska antologier som du tänkt ta hem, men som du i stället valde att ge till mig. Ingen av dessa böcker fanns längre på marknaden, och många av dem blev genast mina favoriter. Nu är de viktigaste skatten i min seriesamling.

Sista gången jag fick träffa dig var i Angoulême, där du redan kändes som en gammal kär vän. Jag varken visste eller märkte något av din sjukdom, allt jag någonsin såg var din enorma drivkraft och livsgnista. Du sa många viktiga saker till mig därnere, och jag är enormt frustrerad nu över att jag aldrig skrev ner dem.

Av någon märklig anledning pratade vi aldrig finska med varandra, trots att det var vår bådas modersmål. Jag hade sett fram emot att göra det på nästa SPX, där jag hoppades att få fördjupa vår vänskap. Inte minst hade jag sett fram emot att få visa upp min debutseriebok En helt ny människa till dig. Den blev klar för några timmar sen. Den handlar om min lillebror, som levde i bara tio minuter men som alltid har funnits närvarande någonstans hos mig. Jag vet att du, som jag ändå fick träffa levande - i ordets vidaste bemärkelse - kommer att göra det också.

Elakt, roligt och invigt!

I söndags invigdes så "Carema, min vän" i Virserums konsthall.

Utställningen, som jag och några andra personer har under ett par intensiva månader närt vid vår barm, har nu fått sig ett alldeles eget liv. Den kommer för varje vecka få nya vänner och fiender, ta emot kärlek och hat, och så småningom flytta hemifrån och se sig om världen. Eller i alla fall i några andra konsthallar i Sverige, som kommer att köpa in den. Och tur är väl det, för ämnet kommer tyvärr knappast bli ens i närheten av inaktuellt på ett bra tag.

Har du möjlighet att åka till Virserum mellan nu och 19 augusti, rekommenderar jag varmt att göra det. Detta är en serieutställning utöver det vanliga, och som knappast lämnar någon oberörd. Snarare lämnar den samtliga besökare berörda, i bästa fall upprörda.

Konsthallens nyhetsbrev.

En med all anledning nöjd utställare och utställningssamordnare, och en med all anledning missnöjd seriefigur.

Den här inte helt okände herr'n hade lockats till Virserum, kankse för att få skratta åt vissa av sina rivaler. Det unnar jag honom!

Lokaltidningen Nyheterna skriver fina saker om utställningen, och bjuder generöst nog på Ellen Ekmans lysande bilder.

Heja Uddebo

Ja, så här tjusig blev Gula Husets nya, serieprydda broschyr!

Caremautställningen öppnar

Nu på söndag slår Virserums konsthall upp portarna för utställningen Carema, min vän?, vars byggande och samordnande jag haft en hel del att göra med. Utställningen varar från 25 mars till 19 augusti och vandrar sedan vidare i landet. Det hela går ut på att genom serier och satirteckningar invända mot vinstintresse inom vården, riskkapitalism, den cyniska ideologin som ligger bakom, och de människovidriga bristerna inom vård och omsorg som har blivit resultatet. Utställningen, som blev färdigbyggd så nyss som idag, innehåller ett hundratal bilder/seriesidor med från 17 olika tecknare - närmare bestämt:

Max Gustafson, Helena Jäderberg, Siri Frances, Ellen Ekman, Martin Eriksson, Nickan Jonasson, Natalia Batista, Malin Biller, Jan Kusfält, Henri Gylander, Mattias Elftorp, Saskia Gullstrand, Nicolas Krizan, Sofia Lindh, Vendela Strömbäck, Miriam Löwenstein, Henrik Lange och Robert Nyberg.

Det är rakt igenom vasst, bitvis vackert, och till största del fruktansvärt roligt (det vill säga, fruktansvärt men roligt). Kortfattat kan jag säga att jag är ända in i hjärtat nöjd och stålt över resultatet av detta från början osannolika, men nu spektakulära projekt!

Mer om utställningen finns att läsa på Virserums konsthalls sida: www.virserumskonsthall.com

Medieintresset för Carema, min vän? har ökat rejält de senaste dagarna. Igår blev jag intervjuad i det inte helt okända radioprogrammet Karlavagnen på P4, intervjun finns att lyssna på här!


Även SVT fanns på plats idag, tillsammans med Carems distriktschef (!) för att ta del av det hela. Se det högst sevärda och underhållande inslaget här.

Och sist, men knappast minst... Här är mitt seriebidrag till utställningen:

En utställning växer fram

Från en arbetshelg i Virserums konsthall, 10-11 mars. Med Marit Gylander, Sofia Lindh, Nickan Jonasson, Vendela Strömbeck, Max Gustafson, Jan Kustfält och undertecknad.